I fredags hade vi fått tid för ett extra ultraljud, för mitt magmått hade inte ökat på ett par veckor.( Vi var i graviditetsvecka 38) - Säkert inget att oroa sig för sa barnmorskan, men för säkerhets skull..... och jag och Martin såg fram emot att se bebisen i magen, det hade vi ju inte gjort sen vecka 17 !!
Barnmorskan tittade och mätte och visade och skrev och mätte igen, hon hämtade en läkare, vi fick det fruktansvärda beskedet. Två dagar tidigare slog hjärtat så fint och idag stod det still. Våra hjärtan stannade också.
Läkaren satte sig för att tala med oss om vad som skulle hända och det första jag sa var -Kejsarsnitt!!! Inte en chans att jag föder ut barnet!! Martin ville absolut det med. Då förklarade läkaren för oss hur viktigt det var att vi födde naturligt. Alla ingrepp innebär större risker för framtida barn. Och i samma stund ändrade vi åsikt.
Sedan sa läkaren något till oss som etsade sig fast, det stämde så bra och beskriver så väl hur vi har upplevt detta. Han sa att den smärtan du kommer känna under förlossningen är inte problemet i detta fallet. Det är smärtan ni skall gå igenom sen som blir det svåra. Och så rätt han hade. Alla säger att det gör så ont att föda barn. Det tycker inte jag. Att förlora ett däremot...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Hej! Jag har följt din blogg ett bra tag och jag måse säga att det du och Martin gör genom att delge er av era sorger är beundransvärt. Så stark men ändå så sårbart, jag känner med Er, tänker på Er. Lille Mio hade tur att han valde Er som sin mamma och pappa. Kramar i massor....Anette
Tillsammans är ni starka. Och det är så starkt av er att berätta för oss.
Många kramar från Djurö
Lider med er så! Har lite svårt att glädjas i min graviditet just nu. Men jag skall ta hand om mig och Mios Kusin. Ni är så tappra som orkar delge av era känslor och tankar! Mio är ju med oss hela tiden. Massor av kramar Söstra di
Ja älskade jessica, den största smärtan är den ni går igenom nu. Jag har ju aldrig gått igenom det ni nu går igenom och kan självklart som jag tidigare skrev, inte helt och fullt förstå smärtan. Kan bara försöka att tänka mig in i hur det skulle vara att mista en av mina söner...orkar inte ens ta in det helt! Ni är tvungna för för er är det ett faktum. Att ta en dag i taget är nog det bästa receptet just nu. Inget mer. Bara klara av dag för dag. Natt för natt. Med tiden vet jag att det lättar och med tiden kan ni prata med er lilla Mio och känna honom inom er. Med tiden blir han inte bara en sorg utan en stor glädje också! En liten Mio som inte orkade med livet utanför mammas trygga mage. Som somnade tryggt och som alltid kommer att finnas med er vart ni än går och vart ni än företar er i framtiden. Hjärtekramar i massor
Jag håller helt med! Gud så bra sagt!
När jag födde flickorna och det gjorde ont... ingenting i jämförelse med hur det har varit och är i smärtväg.
Men förlossningssmärtorna bekräftar även mig som mamma, jag hade också ont -för jag födde barn.
Sedan var det nästan som om jag pinade mig själv, det skulle gör ont och jag bad aldrig om bedövning trots att jag hade behövt det.
Men det är så sant som det är sagt! Gud så skönt att få ord på det!:.) Tack!
Hej! Kära Jessica och Martin Jag är så ledsen för er skull. Tänker på er.
Många kramar Edna med Familj
Dagarna går, klumpen i halsgropen består. Ett litet ljus för er, brinner hos oss. Tänker på er!
Hej! Följer er på bloggen och beundrar er styrka att hålla den uppdaterad. Kämpa på och glöm inte varandra. Ta hand om er. Kram Carolina
Älskade Jessica, jag önskar att jag kunde göra någonting som gör att all er smärta försvinner.... men jag vet inte vad jag ska göra.....vet även att jag inte kan göra eller säga någonting förutom att bara finnas där när och om du behöver mig.
Saknar dig oerhört mycket och jag är så stolt över dig och Martin för att ni är sådana underbara och starka personer tillsammans.
Sänder även en massa kramar från oss alla på jobbet.....du saknas där....
Tusen kramar
Den fysiska smärtan kan man på något sätt bemästra, men den psykiska, den gör riktigt ont.
Men på något sätt måste den få komma ut och att du orkar skriva är säkert ett sätt.
Sitter här och tänker på er... alla tre!
Älskade ni, tänker på er det första jag gör på morgonen och det sista innan jag somnar.
Hoppas det gick bra hos "tanten" igår och ni fick svar på några av de frågor ni brottas med.
Kramar
Hej...Jag känner med er i er stora stora sorg! Finns inga ord..men massor med medkänsla och kärlek! Kram Johanna Williams
Vilken fruktansvärd tid ni går igenom. Det är något man aldrig kan förstå om man inte själv varit där...
Fina och sanna ord det där om att det inte gör ont att föda ett barn, utan det som gör ont är att förlora ett barn.
Vill ge dig massor av kramar.. trots att jag ej känner dig.
Jag kan bara hålla med. Du och din man är jättefina och starka och ni har världens sötaste lilla änglapojke! Smärtan kan ingen beskriva, sorgen kan ingen förstå...men jag är säker på att Mio har det fint däruppe tillsammans med de andra fina änglabarnen...och att han kikar ner på er och ser till att ni mår bra...Stora kramar!!
Skicka en kommentar