När vi skulle åka in till sjukhuset i Lördags för att sätta igång förlossningen sa min Martin :
- Jag fryser så ..
-Du kan ta dunvästen jag har, sa jag då.
-Nej inuti, jag fryser inuti.
- Ja sa jag, i skelettet.
Vi fryser likadant båda två, och det är så skönt att ha dig att dela sorgen med min älskling.
5 kommentarer:
En liten dikt till Er;
Du är ljuset som leder mig på natten.
Du är min tröst när jag är ledsen.
Du delar min glädje.
Du delar min sorg.
Du delar mitt liv.
Tänker på Er...
Jessica, du sa en gång för inte så länge sedan till mig, då när jag var så otroligt ledsen: "det är inte lätt att hitta ord när man får veta att en vän måste bära jobbiga saker... jag känner ofta att vi är vissa som får mer i vår ryggsäck att bära…" Just så kan vi känna! I vår ledsamhet, förvirring, sorg… känner vi att livet är orättvist och grymt och att man inte alls förtjänar allt det onda. Och ja, jag måste nog stå för det. Jag tycker att livet är orättvist och grymt, visserligen i olika dimensioner för olika människor och i olika tider. Många är det som får mer än vad de orkar bära. Och att förlora ett barn med allt vad det innebär orkar väl ingen att bära - egentligen. Det är när man verkligen vet vad det innebär att lida som man får perspektiv över livets övriga våndor och trassligheter.
Det går inte att mäta sorg och det är heller ingen tävling. Sorgen gestaltar sig så olika. Olika för en själv men också olika över tid och mellan människor. Vi kan kanske jämföra sorg med annan upplevd sorg, jämföra sin egen upplevda sorg med någon annans upplevda sorg. Du och Martin kommer säkert att uttrycka er sorg på lite olika vis vilket kan göra så att ni ställer er frågande inför varandra. Glöm inte att det finns så många sätt att uttrycka sorgen på och att vi måste ha överseende med varandras olikheter även här. Vi här ”utanför” kan bara föreställa oss hur det skulle vara att gå igenom det ni nu går igenom. Det liksom går inte riktigt. Nu är livets villkor det tuffaste för er och inget mer blir sig riktigt likt.
Men timmarna går, dag blir natt som åter blir dag… som läggs på och blir till veckor, månader och år. Sorgen kommer att gestalta sig på ett lite annat sätt – det vet jag, och det vet också ni. Och det där med att hitta de rätta orden – här i din blogg hittar jag massor med rätta, värmande och tröstande ord. Vad vi gör eller vad vi säger gör inte så att er sorg och saknad försvinner, men kanske vårt deltagande kan få er att känna er mindre ensamma i sorgen och saknaden. Den blir förhoppningsvis lite lättare att hantera och bära. Det tror och hoppas jag.
Kram på er älskade Jessi och Martin!
Det är otroligt bra att ni kan uttrycka er och hitta varandra i sorgen... det gjorde inte och gör fortfarande inte jag och min man... så där har ni ett övertag mot motståndaren Sorgen!
En vers från Carola H som är vacker;
Jag vill altid älska
Jag ska aldrig glömma!
Och en gång ska tystnad
Ge upp för sång
Då ska min tunga
Få kraft att sjunga
Att inte ett enda barn
Fick förgäves liv nå'n gång
Du/Ni finns i mina tankar...Anette
Det är skönt att ni kan dela sorgen med varandra. Kom också ihåg att ni delar den villkorslösa kärleken till Mio med varandra.
Tänker på er. KRAM!
Skicka en kommentar