Vi var på återbesök hos läkaren idag för att se om dom kunde ge oss några svar på vad som hänt. Mina provsvar och värden var bra. På Mio kunde dom inte hitta något direkt fel mer än att han var liten ( vägde bara 1990 v.38), så man kan inte veta exakt vad som gått snett. Det kan ha varit att han fått för dåligt med blod/ syre/ näring så det kollar dom extra noga nästa gång och då kan man tydligen få någon medicin ( liknande magnecyl) för att öka genomströmmningen. Men vi är inte mycket klokare än när vi gick dit, och jag känner fortfarande en stor oro för att bli gravid igen. Men det är ju bra att vi får extra stöd och hjälp till nästa gång. För om vi fått all den hjälpen, medicinen och extra ultraljud med Mio så kanske utgången blivit en annan.
På http://www.spadbarnsfonden.se/Page.asp?PageId=365 har min vän startat en insamling från hennes två ängladöttrar Antonia och Gabrielle. Där står det hur man gå in och skänka pengar till den perinatala forskningen för att förebygga att detta händer fler familjer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej J!
Jag känner så med er i mardrömmen.
När jag blev gravid efter den ofattbara förlusten så fick jag extra kontroller och blodflödesmätning och jag åt Trombyl de första 20 veckorna just för att hindra en ev blodpropp.
Det var ett h-e för mig skall jag ärligt säga. Alltså dennna oerhörda oro och folks glada ´visdomsord´och garantier att det skulle gå bra.
Jag gav mig själv tid att sörja och
jag lever i dag ett utmärkt liv men då har åren också gått och jag gjorde vad jag kände krävdes för att jag skulle uthärda. detta är säkert inte vad du vill höra eller vad ni kan ta till er. Förlåt.
Kram.
Jag funderar ofta på varför man inte gör alla extra kontroller vid alla graviditeter. Då skulle det kanske inte finnas så många änglabarn.
Är det en kostnadsfråga?
Hemskt att man ska behöva få ett änglabarn för att få alla extra kontroller, tycker jag.
Förstår att det finns en oro vid en ev. graviditet, men jag hoppas att ni får all tillgänglig hjälp som finns.
huvvaligen, måste kännas jobbigt o inte få något riktigt svar på varför er lilla mio dog. men han finns alltid med er vad som än händer.
förstår också att du känner oro över att bli gravid igen, men jag lovar dig att nästa gång hoppas jag att allting går bra. kram Amanda
Jag blir glad när jag läser inlägget -därför att ni tänker på syskon till Mio!:.))
Jag tror att Mio skulle tycka om syskon. Någon som kan prata om honom den dagen ni är i Himlen, någon som kanske har Mio som sin RIKTIGA låtsaskompis (min hette Åsa och vi hittade på en massa bus i fantasin) och som stolt kan berätta i skolan om sin storebror Mio som är syskonets skyddsängel:.))
Dessvärre är det få föräldrar som får reda på vad som egentligen hände med barnen... vi kommer aldrig att få veta varför Antonia och Gabrielle dog, det enda vi vet är att de var friska... så då är det någonting i min kropp som gjorde att det blev fel.
Och den ovissheten hänger över den här graviditeten och kanske även de efterföljande.
Men vi finns här nu som sedan!:.)) Vi är många som har gått den här vägen och fortfarande promenerar på den...
Skicka en kommentar