Ofta kommer jag på mig själv att bara gå och vanka runt. Det känns som jag letar efter något. Ofta känner jag känslan av att det är något fruktansvärt viktigt jag glömt. Jag går och flyttar på saker som jag sedan inte hittar. Jag går upp på övervåningen och ner igen. Martin frågar snällt om det är något jag söker? Ibland är det en tändare eller mobiltelefonen, men oftast är svaret -nej det är inget. Fast jag vet vad det är... hela min kropp och alla hormoner berättar för mig att det är någon jag skall ta hand om och sköta.. jag skulle vårda, mata och vagga vår lille son. Men han är inte härnere hos oss, och behöver inte den sortens omvårdnad nu.
Och jag är som en kattmamma som letar efter ungarna som tagits ifrån henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Så kommer det att kännas... ett bra tag tyvärr. Jag var likadan. Och efter flickornas dag så blev det nästan snäppet värre (då är det som att man verkligen fattar).
Jag kunde åka till dem flera gånger om dagen och bara stå vid deras grav. Behovet av att vara nära, skydda sina barn... ett tag funderade jag på att slå upp ett tält, men jag lät bli;.)) Men sådan är känslan och den har alla vi mammor.
Men Mio är närmre än vad det känns. Han är ju i era hjärtan och sitter på trädgrenen utanför och dinglar med benen;.)) Som alla änglabarn gör:.))
Massa, massa kramar
Det gör så ont i mig att läsa dessa rader. Så lätt - men ändå så svårt (låter kanske konstigt) - att känna hur du måste känna då du vankar runt där hemma. Har ju inte råkat ut för det ni nu har men ändå är det en mammas värsta mardröm - att förlora sitt barn...
Har alltid tyckt det är så hemskt att ta ifrån kattmammorna sina små ungar och de går ju verkligen där några dagar och söker... Vilken smärta det är hos dig (er) nu.
Ta hand om varandra! Var rädda om varandra! Kramar i massor, Petra
(ni är i mina tankar nästan hela tiden)
Han fattas dig, han fattas er. Du är modig som berättar om detta. Kram!
Det känns ont i kroppen det du skriver, jag känner verkligen med dig. Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde göra något. Ni finns i mina tankar. Kram till dig...
Vad man blir arg och ledsen att läsa din blogg. Hur kan livet vara så orättvist. Hur kan gud eller vem det än må vara, ta ifrån någon det allra viktigaste som finns. Kan bara tänka mig hur ont det måste göra i hjärtat och i hela kroppen. Sorg kan ju göra fruktansvärt ont.
Sänder kramar och hoppas att ni finner styrka hos varann och hos nära och kära för att klara av er sorg.
Skicka en kommentar