..ja, det är en fråga som många ställer, men som jag ibland även undrar själv. Såklart livet känns stundvis outhärdligt tungt, hopplöst förtvivlat och hemskt, men andra stunder så kommer jag på mig själv med att faktiskt njuta av stunden, eller le. I Lördags skrattade jag högt och mycket åt min kompis på grillfesten, det var längesedan nu. De stunderna är guld värda för att man skall orka vidare, fast jag måste ibland påminna mig om att inte samla sorgen på hög. Men min kropp brukar säga ifrån när det är dags att släppa på trycket.. den blixtrande huvudvärken, smärtan i käkarna av att jag gått och bitit ihop hela dagen, tårarna som bara kommer, eller benen som börjar skaka. Ja, så mår jag..olika, .. och jag kan aldrig veta hur jag kommer att må 10 minuter framåt. Så jag behöver ett tag till på mig för att kunna fungera i mitt vardagsliv. Men det känns som om det är på väg åt rätt håll. Iallafall just nu, måndag klockan 14.51.
kram J
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej Jessika!
Dina reaktioner låter väldigt normala, du har ju mkt känslor som du måste få ge utlopp för. Underbart att leende och skratt dock finns ibland! Som du skriver gäller det att tänka på att det trots allt finns stunder av glädje...Du är så duktig(konstigt ord i sammanhanget)att du orkar skriva och delge alla andra dina tankar mm. Som du vet , tänker vi mycket och ofta på dig och Martin, hela "släkten". Så fin Mios hylla är, så fin er altan är, SÅ FINA NI ÄR!!!
Kram på dig, hälsa Martin! Moster Lotta
Förstår att man mår som en bergochdalbana ena stunden upp och andra ner..Men det är en del sorge arbetet..Bra att du tillåter dig att skratta med,det behöver alla människor och det hjälper än att gå vidare..Att skratta ena stunden och gråta i nästa..
Precis så är det! Minut för minut i början.
Och den som trodde att sorgen var becksvart har aldrig varit med om den... det är sorgen som gör att man ena stunden skrattar högst i kvarteret för att nästa stund gråta på Ica... upp och ned, hela tiden.
Nu kan jag känna att det har börjat att jämna ut sig. Man börjar kunna tänka inte bara i dagar utan i veckor, men det tar tid -olika lång tid.
Men en dag kommer du att stå inne på Ica (som jag gjorde en gång) och utbrista: Jag kan handla!
Små steg, jätteskratt och plötslig gråt... sådan är sorgen...
Gud du skriver ned det så bra!
Så verkligt, naket beskrivet... Du är på väg åt rätt håll, på ditt sätt, enligt just din tidtabell.
Skicka en kommentar