gråtraster.

Igår satt jag och min M vid grillen och pratade över ett glas vin. Jag frågade honom hur han känner, hur han mår, hur han orkar jobba, känns det okej? Jag sa att jag tycker han har sett lite trött ut det sista, och att han inte skall vara rädd för att be Herr överläkare om en sjukskrivning någon vecka om han känner att han behöver en paus.

Min Martin är försäljare, med nära kontakt med flera av sina kunder.Han har många svåra möten att genomföra varje dag. Män och kvinnor som glatt välkomnar honom och frågar frågor : -Du har ju blivit farsa nu med! Hur gick det? eller -Får man gratulera! Vad blev det? eller: -Har ert barn kommit än, det var väl nu nån gång??
Martin brukar börja med att svara att "det blev inte som vi tänkt oss..".. och så kommer det följdfrågor och svar. Många av hans kontakter/kunder blir chockade och/eller ledsna, och varmt deltagande. Många delar med sig av sina liv, så står dom och pratar en stund, och gråter tillsammans, dessa kostym männen. Jag tycker att det är fantastiskt att han möts av sån empati i sin försäljarvärld. Och att det delas ut många varma kramar. Och att tårar är okej.

Men , sa jag, vad gör du om du blir ledsen när du är ute och åker, eller känner att du måste gråta innan du skall på kundbesök? Då berättar Martin att för mig att han har tittat ut bra gråt-ställen utmed vägarna.När han kör mellan städerna och säljer sina apparater och maskiner har han kollat upp mysiga , lite skymda rastplatser, där han kan stanna bilen ta en paus, och gråta en stund. Efter det känner han sig jättestark och kan åka iväg på nästa kundbesök. Han är fantastisk min Martin. Visst han har börjat jobba, men han lägger inte bort sorgen och begraver sig i arbetet, utan låter sig flera gånger under dagen tänka på, prata om, sakna och sörja vår son. Han är en hjälte, min man. Och Mio har världens bästa pappa.