När Martin och jag satt och grillade häromkvällen berättade han för mig om en dröm han haft någon natt tidigare. Han berättade att han hade drömt om Mio, och att de gjort massa roliga saker tillsammans. I drömmen hade han lärt honom sparka fotboll, de hade varit ute och fiskat, och när vår son blivit större hade han visat honom hur man klippte gräset. Drömmen hade känts så verklig och jag förstår min älskades besvikelse när han vaknade upp och insåg hur verkligheten är för oss. Dom sakerna kommer Martin aldrig få uppleva tillsammans med Mio. Och det krossar mitt hjärta när jag tänker på det, och på alla de stunder vi förlorat.
På framtiden vi inte fick tillsammans. Och vi som längtat så...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Åh, älskade vän. Jag kallar dig vän fastän vi inte känner varandra så, hoppas det är okej, för det är bara mitt sätt att visa min omtanke på. I vilket fall så vill jag säga att jag tror att Mio var hos sin pappa den natten. Jag har förlorat många till andra sidan och min enda chans till att komma vidare genom sorgen har varit att få komma nära de döda. Jag har öppet pratat med dem, såväl hemma som vid graven men även i matvarubutiken. *skrattar...* När jag haft den äran att intensivt drömma om dem, så har jag vaknat och precis som er känt sorg, men också vaknat och känt en sån kärlek, ett sånt lugn och en så stark tacksamhet för att de kommer till mig i mitt undermedvetna jag. De kommer för att vårda mig, se till att jag äter, sover och att min vardag fungerar här på jorden. De kommer för att ge de man förlorade, tid tillsammans. Det behöver inte vara så för er, men för mig har det varit lugnande. Nu är det länge sedan mina nära besökte mig i min sömn, det känns ledsamt men jag tröstar mig med att de nu är hos någon annan som sörjer dem minst lika mycket som jag gör. Eller kanske sitter min pappa på ett moln, dricker kaffe och löser korsord precis som han gjorde på denna sida. Ja, tänk så vackert det kan vara - om man bara vågar tro. Eller så kan man göra som min pappa, tro att allt är svart och när man är död så är man bara puts veck borta. Valet är lika fritt som framtiden är oförutsägbar. Sänder er hopp!
Fel i texten! Det ska vara: Eller så kan man göra som min MAMMA, tro att allt är svart... osv.
/ Tryckfelsnisse
Jag blir så ledsen för er skull, alla drömmar och förhoppningar ni hoppats på bara rasade samman.....När min farfar dog hann jag inte säga hej då.....men några nätter senare drömde jag om honom, om att vi träffades och strax innan jag vaknade sa vi hej då till varandra....när jag vaknade visste jag att farfar hade kommit till mig för att avsluta det vi en gång inte fick göra. Detta kanske inte hjälper dig men jag menar att jag tror och vet att alla de som vi inte "ser" längre, ALLTID är med oss och vi känner deras närvaro vart vi än gör och säger. Jag vet att Mio var hos Martin den natten. Hoppas du försår vad jag menar med allt....jag har ju en tendens att krångla in mig i det mesta....Men fortsätt att drömma om Mio och få känna hans närvaro, om det bara är i drömmen, gör er ännu starkare och dagarna blir "lättare" att ta sig igenom....Kommer snart ut och hälsar på dig
Kram kram
Jag tror som Lilja. Mio var med sin pappa på natten. Jag har själv varit med om liknande händelser där det känts så verkligt att jag faktiskt blivit överraskad av att det inte "var på riktigt". Mitt i sorgen kan det trots allt vara en tröst, att det finns något mycket större än oss som vi faktiskt inte förstår men som vi kan få del av ändå. Jag blir så rörd när jag läser om hans dröm!
Ja, det är precis det där som gör så förbannat ont! Allt det där som man BORDE fått uppleva tillsammans. Det är en stor del av sorgen.
Vi gjorde så att vi "omvärderade" livet. Istället för att tänka på hur olika högtider skulle vara med flickorna i knät så började vi att tänka på olika pyssel som de kan ha hos sig... men det är så svårt vissa stunder!
Krama Martin från oss!
Älskade lilla Jessica! Att mista någon man älskar - är den största sorg man går igenom. På 4 år miste jag 4 av mina familjemedlemmar. Jag var 23 när min pappa dog och sedan följde allt ihop i rask takt. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna tro på livet igen. Trodde aldrig att jag skulle kunna våga känna tilltro till någon igen. Jag har varit så rädd och orolig för mina barn men förlitat mig på att nu har jag mist det jag mer än någon annan borde ha mist så därför kan jag inte mista igen. Men det är klart - jag har varit rädd och kanske mer orolig än normala föräldrar är ändå. Men lovat mig själv att aldrig, aldrig glömma dem jag mist. Och jag VET att de vakar över mig. Annars hade jag aldrig klarat att gå igenom det jag gjort. Mio kommer alltid, alltid att vara hos er, att finnas i era hjärtan, att se till att ni orkar känna kärlek för så mycket annat ni just nu inte ens kan tänka er att känna kärlek för. Mio har ett syfte för er - en mening som ni inte idag kan riktigt ta till er - men den finns. Jag lovar dig Jessica. En dag.... en dag!!!! Men låt tiden få ha sin sorgeperiod. Låt tiden få läka men aldrig, aldrig glömma. Den dag finns när ni ser på Mio med mer glädje än sorg! Just nu är sorgen total - men den kommer att förändras. Att det alltid kommer att finnas sorg, så även för mig fast det är så många, många år sedan. Men det är glädjen som är störst - och tacksamheten. Hur svårt det än är att se det nu, vila dig i detta löfte.
Sorgens faser... Alla insikter som kommer när chocken börjar släppa. Era upplevelser med Mio är, och kommer att vara, andra upplevelser än vad ni kunde förvänta er när ni gick in i graviditeten. Men det är ändå era upplevelser med ert barn!
Din blogg blir finare hela tiden!! Det är en glädje för mig att få komma in och läsa och se det du vill visa och dela med dig av här.
Hej! Jag hittade till er via Mamma Melissas blogg, och blir både rörd & berörd när jag läser.
När jag sedan tittat lite närmare, så ser jag att er lilla Mio lämnade er den 28 mars i år. Vår ängla prinsessa Ronja lämnade oss den 28 mars för två år sedan.
Sorgen & saknaden finns fortfarande kvar, och jag tänker på henne varje dag.
Sorgen försvinner aldrig, men man lär sig leva med den.
Sänder er styrke kramar
Skicka en kommentar