Dagarna bara går, det är helt otroligt att det snart är två månader Martin och jag begravde vår änglason Mio. Två månader som inte alls har blivit som vi trodde dom skulle bli. Två månader som skulle innebära den största av livets underbara äventyr, två månader som istället medförde de svåraste av livs situationer man kan få genomgå.
Men nu har två månader gått. Folk börjar komma med lite käcka kommentarer istället för den deltagande kramen och de stöttande orden. Saker förväntas börja fungera som vanligt.
Jag börjar jobba på måndag, vår läkare har rekommenderat det. Jag finner det lättare att göra som han säger än att börja bråka med försäkringskassan. Säger han att detta blir bra så blir det säkert det. Han är ju Herr Överläkare på ett stort sjukhus. Han måste ju veta allt om detta och ha tagit rätt beslut åt oss... eller?
Hoppas de människor som bestämmer över våra liv (ex. läkarna & försäkringskassan) förvaltar det väl och behandlar oss som är i underläge med respekt. För vi ligger, och dom har makt att sparka. Allt vi kan göra är att ligga kvar och blunda och be dom att inte...
Men nu gör vi som dom säger för dom vet säkert bäst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Hur känner du Jessie, allra innerst inne i ditt hjärta. Är du redo att gå tillbaka och jobba såhär tidigt? Jo, jag tycker att det är tidigt. Dessutom jobbar du med barn, starka påminnelser om vad som skulle ha blivit. Jag har förstått att du är stark, men kan ändå inte låta bli att oroas. Om du tror att det är rätt så är det rätt. Vet du... prova kan man alltid göra. Känner du att det inte funkar, så går du hem på sjukskrivnig igen. Jag har svårt att tro att rätt handläggare på Försäkringskassan nekar dig ersättning i detta läget. Jag har även svårt att tro att herr överläkare på det stora sjukhuset vet bäst, han har väl aldrig personligen själv varit vare sig gravid eller förlöst sitt eget dödfödda barn? Näe, han han varit med och förlöst andras barn, sett andra par i sorg. Klart att han peppar er, det gör vi alla. Men det viktiga är att du, bara du är den som bestämmer. Allt kommer inte att bli som vanligt, hur gärna folk än vill lätta upp stämningen, så är vardagen för er ännu grå dassig och grumlig. Det kommer den att vara länge till, såklart, detta är ju inget man gör en dag och går vidare kvartalet där på. Näe...jag är skepptisk. Men önskar dig förstås all lycka!
Man blir både upprörd och arg då jag läser va du skriver..Jag tycker att det låter tidigt..Du borde få ta den tid du behöver och vara hemma över sommaren..Få tid för dig själv att läka å hinna ta hand om dig själv..Inte andras barn..Men om du känner att det blir för tungt så sjukskriv dej igen..Vi stöttar dig i vad du än beslutar..
Kram
Har en bekant som också förlorat ett barn, hon tipsade om denna sida. Kanske också kan hjälpa er;
http://www.spadbarnsfonden.se/
Hoppas att du har bra och förstående kollegor som kan stötta dig (backa upp för dig om du måste vila eller gå undan). Jobba på dina premisser.Utifrån den du är nu. Om du behöver gå undan, vila, pusta, stöna - Gör det. Var lite ego! Behöver du gråta så gör det också. Barn brukar ha stor förståelse.
Hur mycket ska du jobba?
Jag hoppas att det är som läkaren säger, att det kan hjälpa dig. Om du inte kan ge lika mycket som du gjorde innan, så är det helt OK! TA det du kan och behöver! VAR den du är! KÄNN det du känner! Även om du är på jobbet! Lycka till J. Tänker på dig! Petra
Jag skall jobba 50 % och det är ju mycket städ och sånt som skall fixas innan sommaren så jag kan ju greja med mycket sådant om jag behöver "gå undan" ..jag har jättegoa jobbarkompisar så det skall bli kul att träffa dom. Men som sagt min hjärna funkar innte som den skall och min sociala kompetens är inte vad den ska vara så det blir en chansning.Men jag skall upplysa mina kollegor om mina brister så det på inget sätt går ut över den viktigaste delen av vårt jobb..barnen. men diska lego & skura tripp trapp stolar klarar jag nog av. :-)
Jag trodde att du i alla fall skulle vara sjukskriven tills efter semestern! Hoppas att det kommer kännas okej att jobba....låter bra att du har mysiga kollegor, det är nog ett måste för att det ska fungera. Det är som du säger det är mycket städ innan det är dags för semester och det kan ju passa bra för dig nu. Tänker på dig! Kramar
Hej Jessika!
Kanske kan det vara positivt att återgå till viss del till din "normala" vardag, när du som du skriver möter dina goa kamrater. Denna process att "normaliseras" igen till livet "före" är konstig då det aldrig blir som det var "förut". Mycket är förändrat för dig och Martin, men det är också viktigt att detta "nya liv" införlivas i det "förra". Oj, det blev mkt ord... Jag hoppas att det kommer att gå bra och precis som många andra skrivit att DU får ju känna efter ...och i annat fall pratar du med doktor mm . Till sist vill jag bara säga igen vad fint du gör och skriver !! Men jag är inte förvånad över din konstnärliga ådra som du visat på många sätt, inte minst musiken! Du har ärvt den efter både din mamma Gerthy (som bara lade ett tyg på bordet, klippte utan mönster och sydde en fin klänning och mkt mer) och pappa Calle´s ådra har jag upptäckt mer på senare år!! Kram Jessika från moster Lotta
Det här är er tid. Om ni/du inte känner er redo för att börja arbeta -så gör inte det.
Bråkandet med läkare och försäkringskassor skall sjukhusets kurator (eller annan inom den genren) sköta åt er!
Om du inte orkar, vill, kan... tala med er kontakt och be dem sköta detta åt er! Mer skall ni inte behöva göra!
Tyvärr är det enda sättet att få en förändring i synen på hur länge sorg efter våra änglar är accepterat... för två månader... nej, det är så kort tid.
Var rädd om dig, lyssna på din kropps signaler. Om du behöver vara hemma och läka - var hemma!
Skicka en kommentar