Igår pratade jag med min underbara Tinna som jag jobbade hos för många år sedan. Jag var barnflicka i deras familj ,och hade hand om hennes fyra pojkar när jag var 18 år gammal. Jag trivdes jättebra och kände mig verkligen som en i familjen, men när jag ett par år senare slutade hos dom, blev det ändå av olika anledningar så att vi efter ett tag tappade kontakten. Många gånger genom åren har jag tänkt på familjen och undrat hur dom har det. Många gånger har jag tänkt att jag skulle leta upp numret och försöka ringa. Men det blev aldrig av.
Tinna och jag hittade varandra igen, på facebook, bara någon månad innan Mio föddes, och hon gladdes så med oss. Och jag var så glad att hon hittade mig nu när jag kunde berätta om att mitt liv var så underbart. Jag visste att det skulle glädja henne oerhört att veta att jag hade det bra. Jag längtade så efter att ringa henne och berätta att vårt barn hade kommit, jag längtade efter att vi skulle kunna glädjas åt detta tillsammans. Nu blev det inte riktigt som vi trodde och hoppades. Istället får hon stötta mig i det svåra. Igår ringde hon mig, och vi fick äntligen prata med varandra igen, efter 17 år.
Det fanns en mening med att hon hittade mig just nu, någon däruppe visste att hon behövdes.
Tinnas blogg http://knapskan.webblogg.se/
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vad skönt att ni fann varandra igen!
Jag hittade till din sida av en liten slump, som man ju gör i bland. Så fin sida om er lille Mio. Jag tittar in här lite då och då. Jag "knyckte" dikten om att vara stark och lade på min blogg och länkade till dig! Jag har också en Mio men en lite större modell.
*styrkekramar*
Katharina
vad skönt att ni fann varandra igen. sådant betyder mycket!!
Älskade, älskade min Jessica. Nu började jag gråta!!! Ja om du visste vad jag undrat, längtat och funderat på hur jag skulle få tag på dig under alla dessa år. Det finns ju liksom mer än en Jessica Hansson i vårt avlånga land. Tack gode Gud för Facebook. Ja du var absolut som en extradotter i familjen. Storasyster till de "stora" pojkarna. Där kan vi prata om syskonkärlek. Oj, oj så det lät ibland. Du och Johan gnabbades och tjatade nog mest och skrattade mest också. Så mycket roligt vi haft. Så mycket vi delat (både glädje och sorg). Så många kramar som vi gett varandra. Och så mycket kärlek. Du kommer alltid att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Och så snart som allt är klart med huset - kanske redan i sommar - så drar Håkan och jag ner och hälsar på dig. Då har jag med mig utlovade saker. Och en himla massa otroligt varma och långa kramar. Kommer även att hålla kontakt nu via mailen. Stor, stor jättekram, min Jessica Anna Charlotta.
Ja, ibland undrar man med vissa saker i livet som inträffar så där lägligt... är det någon som vet något som vi inte vet...
Skicka en kommentar