Minneslunden

Idag är det Mors dag och vi var och tände ljus för Mio i minneslunden i Nättraby, där han ligger. Det är en så vacker plats med vattenfallet, och alla blommor, små minnessaker och ljus. Passade även på att sända en extra tanke till min egen mamma och mormor en dag som den här. Hoppas ni har det fint i himlen allihop tillsammans.

Mio-vin

I fredags hade jag och min Martin bestämt oss för att ha en myskväll med grill och vin, bara vi två. Jag hade dukat och gjort fint, och satt på altanen och väntade när han kom hem från jobbet. Hans uppgift inför middagen var att åka till Bolaget, och han hade två påsar och ett klurigt leende när han gav mig kom-hem-pussen.

-Jag har köpt Mio-vin, sa han med ett klurigt leende.

-Vad då? , sa jag , finns det vin som heter så?

-Nej , titta här, sa han stolt och visade flaskan.

Och visst var det så, han hade hittat ett Mio-vin! Som vi fnissande korkade upp och skålade med i solskenet.

Mio-vinflaskan med en liten kärleksängel hängandes på baksidan.

2 månader idag

Idag vår älskade lille änglaprins skulle du fyllt 2 månader. Vi saknar dig härnere hos oss, och tänker på dig ofta ofta. Du finns alltid i våra hjärtan och du finns i allt vackert omkring oss.

Idag har du fått fina blommor på din hylla och ett hjärta med ditt namn i. Vi har även planterat ditt vackra äppleträd som vi fått av barnen och föräldrarna på mitt jobb. Det blir fint att se det växa här i vår trädgård. Foto på Mios träd kommer...

Skapande terapi

Min konstnärsvän här i Kuggeboda har flera gånger frågat om jag vill åka med in när hon har sina keramik kurser. Hon har föreslagit att jag kan sitta med och greja med något, som lite terapi, och kanske göra något till Mio. Eftersom jag för tillfället har lite svårt för att möta nya människor, har det , trots den goda avsikten, inte känts riktigt bra. Men förra veckan var kurserna slut, så idag tog hon med mig in till verkstaden så vi kunde sitta och mysa helt för oss själva. Det var helt fantastiskt härligt att få sitta där och bara stänga av allt annat för en stund, och koncentrera sig på leran.

Jag hade bestämt mig för att försöka göra ett hjärta till Mio som jag kan lägga i krydd/sten landet som jag håller på att skapa utanför vår ingång. Då ser man det varje dag när man går ut och in, och det blir en plats till att kunna tända ett ljus eller stå och tänka lite vid . Jag vill ha många ställen som påminner oss, och andra att han finns häromkring oss hela tiden. Så ett hjärta blev det, ser hyfsat ut iallafall.. ( det var ju första gången så man kan inte förvänta sig underverk) Nu skall det bara brännas och glaseras. Det kommer en bild på det sen, som helt färdigt, men såhär ser det ut nu.

dagar som går

Dagarna bara går, det är helt otroligt att det snart är två månader Martin och jag begravde vår änglason Mio. Två månader som inte alls har blivit som vi trodde dom skulle bli. Två månader som skulle innebära den största av livets underbara äventyr, två månader som istället medförde de svåraste av livs situationer man kan få genomgå.
Men nu har två månader gått. Folk börjar komma med lite käcka kommentarer istället för den deltagande kramen och de stöttande orden. Saker förväntas börja fungera som vanligt.
Jag börjar jobba på måndag, vår läkare har rekommenderat det. Jag finner det lättare att göra som han säger än att börja bråka med försäkringskassan. Säger han att detta blir bra så blir det säkert det. Han är ju Herr Överläkare på ett stort sjukhus. Han måste ju veta allt om detta och ha tagit rätt beslut åt oss... eller?
Hoppas de människor som bestämmer över våra liv (ex. läkarna & försäkringskassan) förvaltar det väl och behandlar oss som är i underläge med respekt. För vi ligger, och dom har makt att sparka. Allt vi kan göra är att ligga kvar och blunda och be dom att inte...
Men nu gör vi som dom säger för dom vet säkert bäst.

Bradley

Igår när min väninna kom susande från Borås i sin lilla bil hade hon med sig ett stort paket. Till mig, bara till mig. inte till Martin eller till Mio eller hans hylla,utan till mig. Från bara henne, inte från hela familjen eller nån annan vän.Utan bara från henne. Och jag förstod att det var något fint i paketet ,för när vi två köper presenter till varandra så köper vi saker som vi jättegärna vill ha själva men inte unnar oss. Och jag öppnade det stora paketet, och där i låg Bradley, en underbar nalle från Charliebears ( http://www.charliebears.com/) ....bara till mej.
Mio har en med, en Justin. Så nu har vi varsin. :-)

Och jag märkte på min väninna när hon skulle susa hem i dag att det inte var helt lätt att åka ifrån och lämna honom här :-) Jag lovar att jag skall ta väl hand om honom !

Dessa nallarna är helt fantastiska samlarnallar, en jättefin present till både unga och oss mindre unga:-). Som t.ex. ; dopgåva, julklapp, födelsedagspresent,eller som tröstepresent till en ledsen änglamamma. Ja dom funkar i de flesta lägen.

Enda återförsäljaren i Sverige är affären Kurragömma i Borås. Här kan ni hälsa på Bradley & Justins kompisar. www.kurragomma.nu/nallar.htm

Jag önskar er alla en fin dag! ..och till dig Ida har jag en alldeles speciell önskning. Kram!

borås

Idag skall vi åka " hem" till Borås och träffa lite vänner, imorgon blir det stugan i Långasand för att fira Mios farfar Görans 75 års dag. När vi kommer hem på söndag får jag Boråsbesök och vi skall mysa omkring här i trädgården ett par dagar. Så det blir nog si och så med uppdateringar här på bloggen men jag har mycket på lager som kommer sen. Kramar till er alla och fin helg! Jessi

besöket

Ja nu har jag klarat av det. Det svåra besöket. Återbesöket hos min barnmorska. Fy vad jobbigt det var att åka dit, gå in genom dörrarna, och sätta sig i väntrummet.. förväntansrummet..rummet med alla minnen och förhoppningar.
Ja nu har jag klarat av det. Och allt var jättebra med mig sa hon. Det var väl tur att kroppen är hel och frisk, för själen är det inte.
Men nu har jag gjort det, nu behöver jag aldrig gå dit mer. I hela mitt liv. Tack och lov.

Vår son

En vän till mig talade med en överläkare på "barn", på ett sjukhus i en av de största städerna i Sverige. Hon berättade för honom det hon visste om vad som hänt oss. Han berättade då för henne att tyvärr är det så att det är väldigt vanligt att det tillstöter någon typ av komplikation, antigen hos mor eller barn, för förstföderskor över 34 år.

Men, sa han sen :,
-Nu har hon fått sitt första. Nu kan hon med största sannolikhet få både två,tre och fyra barn. Tills hon är 45 om hon vill. Tyvärr så har detta barnet fått "bana väg" för kommande barn. Men det är( enligt honom )det första barnet som kan vara svårt om man är äldre.

Kanske det är så att det var en av Mios stora stora uppgifter här i livet, förutom allt fint han redan gjort, att vara ljusbärare och hjälpa till att förbereda för framtida syskon? Han kanske har varit därinne och packat iordning, fluffat och fixat så att en kommande bror eller syster skall få det riktigt bra?

Vilken fantastisk son vi har fått

Vilka stora uppgifter han har fått i sitt korta liv

Vilka stolta föräldrar vi är

Vårat mirakel

gråtraster.

Igår satt jag och min M vid grillen och pratade över ett glas vin. Jag frågade honom hur han känner, hur han mår, hur han orkar jobba, känns det okej? Jag sa att jag tycker han har sett lite trött ut det sista, och att han inte skall vara rädd för att be Herr överläkare om en sjukskrivning någon vecka om han känner att han behöver en paus.

Min Martin är försäljare, med nära kontakt med flera av sina kunder.Han har många svåra möten att genomföra varje dag. Män och kvinnor som glatt välkomnar honom och frågar frågor : -Du har ju blivit farsa nu med! Hur gick det? eller -Får man gratulera! Vad blev det? eller: -Har ert barn kommit än, det var väl nu nån gång??
Martin brukar börja med att svara att "det blev inte som vi tänkt oss..".. och så kommer det följdfrågor och svar. Många av hans kontakter/kunder blir chockade och/eller ledsna, och varmt deltagande. Många delar med sig av sina liv, så står dom och pratar en stund, och gråter tillsammans, dessa kostym männen. Jag tycker att det är fantastiskt att han möts av sån empati i sin försäljarvärld. Och att det delas ut många varma kramar. Och att tårar är okej.

Men , sa jag, vad gör du om du blir ledsen när du är ute och åker, eller känner att du måste gråta innan du skall på kundbesök? Då berättar Martin att för mig att han har tittat ut bra gråt-ställen utmed vägarna.När han kör mellan städerna och säljer sina apparater och maskiner har han kollat upp mysiga , lite skymda rastplatser, där han kan stanna bilen ta en paus, och gråta en stund. Efter det känner han sig jättestark och kan åka iväg på nästa kundbesök. Han är fantastisk min Martin. Visst han har börjat jobba, men han lägger inte bort sorgen och begraver sig i arbetet, utan låter sig flera gånger under dagen tänka på, prata om, sakna och sörja vår son. Han är en hjälte, min man. Och Mio har världens bästa pappa.

uteserveringspremiär

Jag laddade upp ordentligt för att komma i stämning inför tjejkvällen på "staun"som dom säger här. Jag lyssnade på glada partylåtar medan jag duschade och gjorde mig i ordning. Jag tvättade håret med styrke schampo (se bild ), och tänkte glada tankar.


Sen åkte vi till stan och tog plats på uteserveringen. Med detta tjejgänget kan man bara inte ha tråkigt, dom är härligt halvtokiga hela bunten ( konstigt att jag alltid lyckas hitta sådana vänner - kaka söker maka eller vad är det dom säger. ?) :-) . Vi satt i solen och drack öl, åt hot chickenwings, och skrattade. Under kvällens gång kom det någon fråga eller en kram från någon som ville visa sitt deltagande, men då log jag bara och sa att jag självklart jättegärna pratar, och berättar om det som hänt oss och vår son, -fast inte just nu och här. Vi tar det en kväll hemma hos varandra istället där vi kan prata om det i lugn och ro. Och det kändes jätteskönt att kunna säga det och bestämma själv när jag tycker det är läge och inte. Att jag får styra när jag vill prata om Mio och när jag inte vill. Och jag möttes av full förståelse av vännerna. Så jag hade en härlig kväll tillsammans med underbara, fina, ROLIGA, glada vänner :-) och jag är så glad att jag tog steget och vågade följa med igår kväll. Nu vet jag att jag kan, och att jag klarar av att balansera min sorg lite på mitt vis. Nu vet att jag kan få ett litet avbrott då och då där jag bara kan lyssna på helt vanliga härliga problem, som inte handlar om liv och död, där jag kan skratta mycket och där jag kan ladda för att orka gråt-dagarna, tomhetsdagarna och panikdagarna.

fredag

Imorgon skall jag hjälpa en kompis att städa lite på förmiddagen, och på eftermiddagen skall jag se om jag vågar mig in på en afterwork med några vänner på O´learys.

Jag vill försöka se om jag klarar av att gå ut bland folk, och Martin har lovat att komma och hämta mig direkt om jag får panik , eller bryter ihop. Vi får väl se, men om jag fixar det så blir jag väldigt stolt över mig själv. För ett par veckor sen kunde jag inte ens åka till macken och köpa en tidning. För en månad sen gick jag inte utanför trädgården och innan dess satt jag bara inne... så detta är stort för mej! Men jag kanske inte skall ta ut segern i förskott...innan vi vet hur det går. Håll tummarna för mig. En kvinna med sorg.

Jessi, Före detta partyprinsessa, nu nybliven änglamamma.

fina ord

Den här fina dikten fick vi från Nättrabykyrkan tillsammans med meddelandet om att Mio lagts i deras minneslund. Den är vacker och tänkvärd tycker jag.

Tomheten

Jag önskar jag kunde skriva mer och oftare här i bloggen, men orden är borta. För tillfället så är dom riktigt starka känslorna som är lättare att beskriva inte hos mig, utan ersatta av en stor tomhet. En tomhet som inte går att sätta några ord på. Därför blir också bloggen sådan. Tom. Så alla ni som är här och läser, ha tålamod. Så fort orden kommer tillbaka till mig så skriver jag ner dom här. Tills dess får ni hålla tillgodo med mina foton, och texter skrivna av andra. Kram J

Brevet

Idag kom brevet från kyrkogården. Nu har dom lagt vår lille Mio i minneslunden. Det känns svårt att tänka på, men det känns ändå fint att kunna åka dit och tända ett ljus. Fast för mig är han inte där. Han är i himlen.

Änglar på jorden

Igår pratade jag med min underbara Tinna som jag jobbade hos för många år sedan. Jag var barnflicka i deras familj ,och hade hand om hennes fyra pojkar när jag var 18 år gammal. Jag trivdes jättebra och kände mig verkligen som en i familjen, men när jag ett par år senare slutade hos dom, blev det ändå av olika anledningar så att vi efter ett tag tappade kontakten. Många gånger genom åren har jag tänkt på familjen och undrat hur dom har det. Många gånger har jag tänkt att jag skulle leta upp numret och försöka ringa. Men det blev aldrig av.
Tinna och jag hittade varandra igen, på facebook, bara någon månad innan Mio föddes, och hon gladdes så med oss. Och jag var så glad att hon hittade mig nu när jag kunde berätta om att mitt liv var så underbart. Jag visste att det skulle glädja henne oerhört att veta att jag hade det bra. Jag längtade så efter att ringa henne och berätta att vårt barn hade kommit, jag längtade efter att vi skulle kunna glädjas åt detta tillsammans. Nu blev det inte riktigt som vi trodde och hoppades. Istället får hon stötta mig i det svåra. Igår ringde hon mig, och vi fick äntligen prata med varandra igen, efter 17 år.
Det fanns en mening med att hon hittade mig just nu, någon däruppe visste att hon behövdes.


Tinnas blogg http://knapskan.webblogg.se/

till Martin

Till min älskling ( ..bridge over troubled water)

När du är trött, när du vill fly
Och oron viskar att, din dag ska aldrig gry
Jag är hos dig, känn handen kring din hand
Var stilla, var ej rädd,
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

När skuggan faller kall, när du går fram
När fågeln inte längre syns, och solen dör
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus
Var trygg och tro på mig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Som en bro över mörka vatten bär vi varandra genom det här älskling.din J

Hur mår jag..

..ja, det är en fråga som många ställer, men som jag ibland även undrar själv. Såklart livet känns stundvis outhärdligt tungt, hopplöst förtvivlat och hemskt, men andra stunder så kommer jag på mig själv med att faktiskt njuta av stunden, eller le. I Lördags skrattade jag högt och mycket åt min kompis på grillfesten, det var längesedan nu. De stunderna är guld värda för att man skall orka vidare, fast jag måste ibland påminna mig om att inte samla sorgen på hög. Men min kropp brukar säga ifrån när det är dags att släppa på trycket.. den blixtrande huvudvärken, smärtan i käkarna av att jag gått och bitit ihop hela dagen, tårarna som bara kommer, eller benen som börjar skaka. Ja, så mår jag..olika, .. och jag kan aldrig veta hur jag kommer att må 10 minuter framåt. Så jag behöver ett tag till på mig för att kunna fungera i mitt vardagsliv. Men det känns som om det är på väg åt rätt håll. Iallafall just nu, måndag klockan 14.51.
kram J

duracell kaninen

-Pappa?
Pappa är som en duracellkanin, energin verkar aldrig ta slut och han bara jobbar och jobbar. Han har knappt tid att ta rast för att äta :-). Men fort går det och bra blir det. Han kom i onsdags, och nu, med Martins hjälp, är altanen klar. Det har även hunnit bli en grind, ett bord, ölhållare , och installation av diskmaskin . Igår trotsade vi kvällskylan och invigde altanen tillsammans med våra goda grannar, champagne och grillning.

ölhållaren vid grillen :-)

Altanen, piffad med blommor & segel

guardian angel

Idag kom en liten skyddsängel flygande till Mio, Martin och mej ända från USA! Han var vit, mjuk, och hade lurviga vingar och en guldängel på magen. Han tittar så fint uppåt himlen där alla änglarna bor, och så hade han med sig musik som vi ska lyssna på och trösta oss med.

Tack finaste ni!

Mios morfar

Nu är Mios morfar hos oss här i Kuggeboda. Han skall bygga en trä altan och en grind till vår infart. Martin är ledig torsdag och fredag så att dom kan hjälpas åt. Min uppgift är att förse dom med mat och estetiska råd :-) samt greja lite i trädgården runt om. Det är skönt att ha lite att pyssla med, och när altanen är klar skall jag "piffa" för det är sånt jag gör bäst. Så det blir inte så mycket bloggande nu på ett par dagar , men lite foton på hur arbetet fortskrider skall jag försöka hinna lägga in. Såhär ser det ut på vår uteplats nu...
Kramar sålänge. J

Lille plutt

Här är han, vår lille plutt. Lite skrynklig och mager och nästan inget hår, men ändå det finaste vi någonsin sett.

Puss på dig, liten.

Mamma & Pappa

Framtid

När Martin och jag satt och grillade häromkvällen berättade han för mig om en dröm han haft någon natt tidigare. Han berättade att han hade drömt om Mio, och att de gjort massa roliga saker tillsammans. I drömmen hade han lärt honom sparka fotboll, de hade varit ute och fiskat, och när vår son blivit större hade han visat honom hur man klippte gräset. Drömmen hade känts så verklig och jag förstår min älskades besvikelse när han vaknade upp och insåg hur verkligheten är för oss. Dom sakerna kommer Martin aldrig få uppleva tillsammans med Mio. Och det krossar mitt hjärta när jag tänker på det, och på alla de stunder vi förlorat.
På framtiden vi inte fick tillsammans. Och vi som längtat så...

Dikt

"Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,min arbetsvecka och min söndagströst,min dag min afton, mitt tal, min sång,jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång. Stjärnorna behövs inte: blås ut varenda en. Montera ner molnen och ta isär solen. Sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll:Ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll."

W.H Auden

våra tulpaner i trädgården

mios hylla, maj

Mio får färska blommor från trädgården till sin hylla hela tiden.
På kvällarna tänder vi ljuset vid hans foto ,

och på trappen har han en lykta som alltid brinner .

min värld

Tänk att världen utanför fortsätter snurra på som vanligt, fast vår värld just har stannat.