.. läste Melissas blogg idag och det väckte lite tankar hos mig. Jag tänkte ställa några frågor som ni som läser kan fundera över, och gärna reflektera över här i mina kommentarer. Jag vill gärna veta hur ni tänker runt detta, både änglamammor och jordebarns mammor och pappor och ni alla som läser här.
--Jag delar in vännerna i nära vän, vän, kompis och så de i ytterkanten -bekanta--
Fråga 1
Ponera att du har en nära vän som du har varm och fin kontakt med under många år, tänk sedan att ditt barn dör i,; låt oss säga plötslig spädbarnsdöd, som i vårt fall. Har man som din vän rätt att bara försvinna helt, inte höra av sig med varken telefon,besök, ett brev eller sms? ...ett mail?? Gör man så om man är en vän? Och om ni tycker att man kan göra så, utveckla gärna det med skäl som ni anser gör det okej.
Fråga 2
Du har en vän som du jobbade ihop med för ett par år sedan och tyckte mycket om ni ses inte på ett par år, du får höra att hennes barn dör. Gör du något, eller tycker du att det är för långt bort ifrån dig för att skicka ett deltagande meddelande, en blomma eller en hälsning.?
Fråga 3
Du har gått igenom massa svårt i ditt liv, en kompis råkar ut för det fruktansvärda att få begrava sitt barn. Struntar du i att finnas där för att det gör för ont i dig själv?
Jag ställer frågorna till er idag... hoppas på många svar och så skall jag reflektera runt detta igen om ett par dagar. Jag har nu en ganska klar bild om vad jag tycker, men den kan ändras av era infallsvinklar. Så varsågod och skriv ner era tankar. Tack ! Jessi
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Hej Jessi. Ska försöka och svara på dina frågor ur min egna synvinkel/tankar/åsikter.
På den första frågan: jag tycker verkligen att det är jätte dåligt av de vänner som försvinner på det viset du beskriver, då är man verkligen ingen riktig vän i mina ögon. Jag menar bara för att man förlorar ett barn, ska man väl inte behöva säga upp kontakten med sin vän eller? Å andra sidan kan jag lite förstå dem som gör så också, även om jag tycker fortfarande att det är jätte dåligt gjort och inget som ska förlåtas. Kanske är de vänner som försvinner rädda för något, rädda för hur de ska bete sig osv. Bara en tanke.
På din andra fråga, så beror det alldeles på hur nära min arbetskamrat och jag var när vi jobbade i hop, men självklart skulle jag höra av mig och beklaga sorgen på något vis. Men det beror alldeles på hur nära vi var, och på det på vilket jag sätt jag hör av mig på.
På din tredje fråga, så vet jag inte. Självklart vill man finnas där för sin vän och trösta i den svåra stunden när en begravning stundar, men för min del så skulle det nog bero på alldeles hur stark jag var i mig själv osv.
Ja, lite svar fick du i från mig iaf. Hoppas du blir nöjd. Kram Amanda
1. Riktig vänskap är att finnas för varandra i megång och motgång. Livet består av både goda dagar och svåra dagar för oss alla. Om någon jag betraktade som vän medvetet försvinner/inte hör av sig när jag har det svårt så skulle jag inte betrakta den personen som vän längre. I nöden prövas vännen. Jag tror starkt på att när vi vågar finnas där för varandra också i de svåra stunderna så fördjupas vår relation och vi utvecklas som människor.
2.Om jag fick höra att min kollega och vän från förr hade mist sitt barn hade jag utan tvekan skickat mitt deltagande till henne och låtit henne veta att jag fanns där för henne.
3. När en vän har det svårt gäller det att finnas där för henne även om jag inte tycker att jag är så mycket till stöd, jag kanske oroar mig för att jag ska börja gråta och bli en belastning för henne tex... Att våga gå utanför sig själv, släppa kraven på hur man "bör" uppföra sig när en vän fått sorg och istället lita på att man faktiskt klarar att finnas där för sin vän även när livet är tufft-det är en del i en riktig vänskapsrelation. Tycker jag.
1) ABSOLUT INTE! Jag menar inte att skrika med mina versaler, men nästintill, för då anser i vart fall jag att man brustit i förtroende. Det finns INGEN orsak till att inte höra av sig. Alla kan bli ställda och känna sig överflödiga eller oroliga för att säga fel saker - men att inte höra av sig är bara fel fel fel. Är man vänner så kan inget bli fel. Bara att finnas där, bara att lyssna, bara att baka ett bröd eller koka en soppa, bara att bära in posten, bara att skicka ett sms, bara... är så mycket mer än att bara gå in i tystnad. Jag skulle inte kunna återgå i vänskap om min vän gjort så mot mig, nu har jag varit med om detta och valt att bocka av listan med vänner. Det kan tänkas tyckas vara hårt, men jag går på mina magkänslor, vad som är viktigast för mig och min familj.
2) SJÄLVKLART hör jag av mig. Jag börjar med att skicka mitt varmaste deltagande i deras sorg med såväl blommor som egna rader i ett personligt brev. Ett par dagar efteråt ringer jag, jag förväntar mig inte ens att hon ska ringa och ev, tacka, för det behövs inte. Det är inte relevant i detta nu, det svåra som drabbat dem. När jag ringer hör jag efter om det är något som jag kan hjälpa dem med, om de vill så åker jag dit, annars ringer jag igen senare för att höra hur det går. Säg, vad är man för en medmänniska om man får höra en sådan sak och inget engagerar sig? Skrämmande, finns dem?
3) ÅTER IGEN NEJ! Klart jag finns där, så mycket hon behöver mig. All sorg gör ont, det sägs att det gör ondare för att det är ett barn, men jag vet inte, jag tror bara det kan kännas annorlunda. All död oavsett utgång om den kommit plötsligt eller efter väntan, så är den ofattbar oåterkallelig, iskall och fruktansvärd. Oavsett allt jag gått igenom i mitt liv, så är det min plikt och mitt intresse att finnas där för min vän, som då behöver mitt stöd. Man får inte glömma att den döda är som vackrast när man vågar släppa sorgen in på sig. Det kan aldrig vara skrämmande eller dra upp gammal smärta. Eler, har jag fel...
Mvh Lilja (förlåt, om orden är hårda - men såhär är det jag skulle reagera och agera).
Jag skulle nog nästan vilja lägga till en "kategori"... och det är när det handlar om släktingar och deras agerande...
Det gör ont i mig när jag får läsa att du ens funderar på detta.
Jag blir jätte ledsen att du har dessa funderingar.
1. Om en vän försvinner pga att ens barn dör är det ingen vän den skall finnas där då om någon gång.
2. Även om man inte träffats på långe så kan man skicka ett kort.
Tycker det är skit dåligt med tanke på ditt yrke du jobbar ju med barn , vilken människosyn har dina gamla jobbar kompisar ?
3. Den enda förklaringen för mig är att man inte klarar av att se sin vän så ledsen. Annars förstår jag inte.
Kram Sofia
Hej!
Din fina blogg berörde mig och när jag klickade in på din blogg idag ser jag att du skrivit om ett ämne som engagerar mig starkt och som jag själv ofta skriver om.
Fråga 1
Det största sveket av dem alla. Inte nog med den stora sorg som precis slagit ned i form av ett förlorat barn (liv), dessutom försvinner en av de personer som verkligen är betydelsefulla och hade behövts som stöd. Det är oerhört fegt. Jag vill inte påstå att jag tror att det är en lätt uppgift att stödja i en så stor sorg. Men äkta vänskap består av både med- och motgångar, glädje och sorg.
Lika stort svek är det av dem som precis till en början visar omtanke, men som efter en tid försvinner spårlöst (en del med försvar att de måste tänka på sina liv och även om det naturligtvis är så, kan man ju tycka att äkta vänskap ingår i det livet oavsett om det är tunga tider).
Fråga 2
Vet inte hur jag hade svarat innan jag själv förlorade barn, även om jag är helt övertygad om att jag på något vis hade hört av mig och beklagat sorgen. I jobbsituationer kommer man ju ofta varandra nära och det skulle kännas, för mig, som ett stort svek om jag inte på något sätt visade mitt deltagande, oavsett hur lång tid som gått sedan vi sågs.
Fråga 3
Ännu en fråga som speglas i ett helt annat ljus när man själv är drabbad. Det är ju ofta så att andras sorger väcker de sorger man bär på själv, men istället för att gömma sig skulle jag ta mina erfarenheter för att om möjligt på något sätt finnas för min kompis. Det är de små sakerna som räknas...att lyssna utan att avbryta eller att bara sitta sida vid sida kan vara nog. Att finnas på begravningen känns självklart. Naturligtvis också efter kompisens behov och önskemål... För min egen del hade jag mer än gärna sett fler vänner omkring mig vid begravningen. De som inte orkar finnas vid själva ceremonin kan visa omtanke och deltagande på många andra olika vis.
Tack för att du skriver om detta viktiga ämne!
Ta hand om dig.
Kram
Sandra
Den "vän" som sviker är ingen "vän". Den "vän" som inte finns när man behöver henne/hoom som mest är ingen "vän". Jag har själv sagt upp bekantskapen med "vänner" som svek när jag hade behövt dom så innerligt, innerligt väl. Jag kan aldrig ta tillbaka dom. Av flera orsaker men främst för att dom svek och sedan aldrig förklarade varför och visade att dom var ledsna för det. Fanns det någon som skulle gjort så.... jag vet inte. Beror nog på hur mycket jag saknat personen.
Självklart finns jag för en arbetskollega som drabbas på ågot sätt av stor sorg. Jag brukar skicka brev till att börja med. Sedan ringer jag, bjuder ut på café eller lunch. det har skett i två fall och även om dessa personer inte är mina närmaste vänner så är det vänner som aldrig skulle svika mig heller. Kontakten är innerlig och djup idag.
En begravning är tuff. Är man som i Melissas fall, en släkting - ja då finns inga ursäkter. Då finns ingen förklaring god nog för att förstå. Är man en nära vän - likaså. Om man inte är den där nära och känner att begravningar i allmänhet är oerhört svårt - ja då hade nog jag accepterat det. Men mina nära och kära SKALL FINNAS DÄR DÅ! Att gråta ihop är något förlösande i sig. "Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och gråten är min när du gråter".
Hua, det käns inte bra att du sitter med dessa tankar, du har varit med om det värsta som kan hända en mor och far. Men ska försöka ge dig svar.
1. Det är inte ok att lägga fötterna på ryggen och springa åt fel håll. Jag bör springa in i famnen, trösta, lyssna, bara sitta tyst och finnas till. Vara till hands när min vän behöver mig
2. Ska visa empati på något sätt, kanske beroende på hur go kontakt vi hade. Men oavsett så visa sitt stöd.
3.Vill min vän ha mig med så viker jag inte från dennes sida, om hon (han) ska klara av en begravning så ska jag göra det tillsammans med dom.
Jag hoppsa inte du varit med om detta. You are a pice of a kind.
Kram Anette
Det är så intressant att få ta del av era tankar, alla har vi ju någon relation till sorg eller sörjande. Jag tycker det är viktigt att vi reflekterar över hur vi kan göra livet lite bättre för varandra, i vänkretsen, i familjen, i byn där man bor eller på sitt jobb. Det behöver inte vara stora saker. En kram eller ett varmt leende kan göra hela min dag.
P.s det är bra att man får välja själv vem man vill ha som vän :-) D.s
Hej Jessi!
En vän är den som kommer in när hela världen har gått ut...
Det är som i kärlek, i nöd och lust. I vänskapen finns plats till både glädje och sorg. Om man inte kan finns där i livets olika skeden är man ingen rigtig vän.
Som gammal kollega, och vän, tänker jag ofta på dig. Vi pratade ofta om behovet av ombryning och det var det första jag tänkte på när Mio föddes. Att bry sig om hur någon mår, oavsett avstånd eller tid.
Sharing is caring, man behöver inte vara stark för att stööta. Man kan vara närvarande och deltagande. I sorgen prövas vännen. Och de som blir kvar de stannar!!!
Massor av kramar
Hej Jessika!
Det här är intressant utifrån min forskning. Det kanske inte handlar om orsaken till varför man inte hör av sig utan just hur relationen är mellan två människor. I min forskning kan man se att relationen kan vara "ojämn" den ena tror att man har en nära relation men det känner inte den andra personen. Mina "forskarbarn" säger att de har kompisar: de har de en närhet till, en ömsesidighet, en tillit någon att bli bekräftad av, ja tom. älskad säger ett barn. Kamrater: är de som de har många utav, klasskamrater, kollektivet, de behöver de inte ens känna dessa ibland fast de går i samma klass. Sedan är det de som de kallar vänner: som är lite högtydligare, lite längre bort, vänner för livet som man träffar lite mer sporadiskt. Alltså beroende på relationens art, vilka egenskaper den har agerar vi olika. Kanske är inte relationen ömsesidig och då haltar den. Först kanske från den enas synvinkel, men sedan för att övergå i intet, en relation måste vara jämbördig.
Kram Maud
Jag vet vad du går igenom. Har två ängla pojkar Gabriell och Lucas ( tvillingar) Dog 08-02-29.
Vänner hörde inte av sig utan forskade hos andra hur det var med oss. På min mans jobb vände kollegor i koridoren när han kom. Det ända man ville höra av vänner var jag finns här om du vill prata.
Det som jag tycker är jobbigt nu är att släkt och vänner inte pratar om minna pojkar nu, de är faktiskt våra barn. De kommer alltid att vara med oss.
Det blir lättare och lättare men ibland kommer det på en. Men man får gråta.
Hej Jessi! I och med att du tar upp detta så känns det som du är ledsen och besviken på någon eller några..Jag vet inte om du minns att jag sa till dig, att det är inte förrän det händer något hemskt som att man förkorar en käraste, det är då ens vänskap sätts på prov! Jag "förlorade" flera vänner då mamma gick bort..Men inners inne vet jag att dom var ju inte riktiga vänner, för då hade dom funnits där..Så jaf sållade bort flera..Men den vän jag inte hade en tanke på att skulle finnas där, var mitt starkaste stöd..Jag tycker att det är själklart att man ringer, messar, skickar något kort eller på något sätt bara talar om att man finns..
Det är bättre att ha få vänner men riktiga vänner..
Till en riktig vän kan man öppna sitt hjärta och tala om både posetiva och negativa sidor hos varann och man är goa vänner ändå..
Stora kramar Elisabeth
Skicka en kommentar