I veckan har vi varit på möte med andra änglaföräldrar, en barnmorska och en präst. Jag och Martin hade inte så mycket förväntningar alls när vi gick dit, men det kändes jättebra att vara där. Även om man naturligtvis hade önskat att ingen skall behöva vara med om att förlora sina barn så var det fint att träffa andra människor som faktiskt förstår hur man har det. Det var skönt att kunna berätta sin historia precis som det var, och det kändes skönt att bli riktigt lyssnad på av människor som vet... För första gången sedan Mio föddes och dog så kände jag mig inte konstig och annorlunda, utan här fick jag vara en som alla andra. Här var alla änglaföräldrar. Inte bara vi.
Varma kramar till er alla med små eller stora änglar däruppe i himlen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vad bra att det finns möjlighet att träffas så. Vad modiga ni var som gick dit!
Kan bara hålla med mamma, vad modiga ni var! Jag har bara gått på en sådan träff och den var en slags kombination av änglaföräldrar och gravida-igen-träff... men det är den enda som jag har gått på.
Och vad skönt att du fick den känslan!
Att träffa andra som har samma historia måste vara en ynnest i allt det svåra. Att kunna prata direkt från hjärtat och veta att dom förstår utan att ni behöver förklara. Så bra Jessica och martin att ni orkade ta er dit. Hoppas ni kan få fler träffar med denna grupp.
Vad skönt att ni har hittat en grupp andra änglaföräldrar! För du har rätt, vi som inte har gått igenom samma sak som ni har, som inte har förlorat ett barn, kan aldrig riktigt förstå hur det måste kännas. Vi kan leva oss in i era känslor och förstå att det måste vara det svåraste en människa någonsin måste gå igenom, men vi kan aldrig förstå fullt ut. Jag kan föreställa mig hur det skulle kunna kännas, men tanken är så obehaglig att jag snabbt slår bort den. Det som hänt er har väckt massor liknande tankar - hur tusan hade jag gjort för att ta mig igenom något liknande?
Då måste det vara skönt att prata med andra i samma situation, precis som du skriver. I gruppen är ni inte ensamma om att ha förlorat ett barn där finns andra som fullt ut förstår hur det känns. Även om vi andra vill förstå hur ni känner er för att dela sorgens börda med er så tror jag ändå man förstår på riktigt först när man själv drabbas.
Kram.
Det är något alldeles speciellt att få träffa likasinnade, oavsett vad man har gemensamt. Vad skönt för er att detta kändes bra. Kanske något ni också kan göra fler gånger. Kram kram!
vad skönt att ni har någonstans att gå och berätta hur ni känner där någon kan förstå er!!! Massa Kramar till er alla tre jag tänker på er ofta! Puss
Skicka en kommentar