keramikterapin

När vår son Mio dog i magen bara några dagar innan beräknad födsel så förlorade livet sin mening. Ingenting var viktigt och det fanns ingenting jag ville göra. Månaderna gick och att sörja tog den mesta av vår vakna tid, vi orkade inte ta oss för någonting. Ändå var det otroligt skönt när man någon liten stund kunde fastna i något , en artikel i tidningen, en vacker låt, en stunds dammsugning, fotoredigering eller mitt bloggande. Jag kände att det var skönt för hjärnan att vila sig lite från alla tankar som bara surrade runt, runt, runt. Då frågade min vän Keramikkonstnären om jag inte ville följa med till hennes jobb och göra något i lera. Lite håglöst svarade jag att kanske senare, jag får se... jag ville inte vara bland folk.. Men hon frågade igen och igen, och så ordnade hon så vi kunde åka dit när ingen annan skulle vara där. Jag följde till slut med för jag ville så gärna ha ett keramikhjärta med Mios namn på att ha i trädgården. Hon skulle göra det om inte jag klarade det men hon ville att jag skulle försöka själv. Vi kom in, satte oss, hon gav mig en klump lera och tog en själv. Hon började visa hur jag skulle göra, jag tittade på hennes händer och mina gjorde likadant. Jag föll i någon slags halvkoma och följde hennes rörelser. Blev alldeles tom i hjärnan och bara lät mina händer arbeta med leran. Så otroligt skönt att bara få vara ett litet tag. Så det blev ett hjärta till Mio. (Det kan ni se om ni går tillbaka och kollar i bloggen.) Jag började på hennes kurs i höstas, och då lovade jag här på bloggen att jag skulle lägga ut några alster. Så det skall jag göra, inte för att jag direkt är någon stjärna i keramik, jag är ju bara nybörjare. Jag lägger ut dom för att de är beviset på att fast jag för lite drygt ett år sedan inte trodde jag skulle kunna tycka någonting någonsin är roligt igen, idag faktiskt kan finna glädjeämnen i min vardag igen.
Några av mina små tavlor, och en skål. Saker som kommit till under min keramikterapi.