I dag har jag träningsvärk i magen. Ja inte för att jag varit duktig och tränat situps eller så, utan för att jag skrattat så mycket i helgen. En väldigt trevlig omväxling att ha ont i magen för att man haft roligt, istället för den konstanta spänningshuvudvärken jag haft de sista sex månaderna på grund av det som hänt oss. Ja det var längesedan jag skrattade såhär. Ni vet sådär så att man inte får luft, man bara kiknar och tårarna bara rinner. Härligt och befriande. Det var väldigt skönt att få veta att jag fortfarande kunde. Hade du frågat mig för ett halvår sen så hade jag förmodligen svarat att jag aldrig kommer att kunna skratta igen. Men nu kan jag det. Livet går vidare, med vår änglason vid vår sida. Jag kommer aldrig att komma över att jag fick föda ut min döda son, men jag kanske kommer igenom det. Nu har jag fått hopp. Tack mina härliga jobbarkompisar för en weekend som jag aldrig kommer att glömma. Den när jag för första gången skrattade på riktigt efter vår sons död.
Jessi
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Åh Jessi, nu gråter jag så det skvalar. Vilken ära att få ha varit med om detta och kanske t.o.m varit orsaken till skrattet ett par gånger. Kram min vän.
Det är befriande och skönt att få skratta rejält. Man tror att man aldrig ska kunna skratta igen efter stora tragedier men så helt plötsligt klarar man det också och det är sååå skönt. Steg för steg tar man sig igenom det svåra och blir sig själv igen fast på ett annat plan.
Glad blev jag iaf för din skull när jag läste att du fått skratta rejält.
PS. Du kommenterade på min blogg häromdagen och det tackar jag för. Du får gärna länka till min blogg om du vill. Jag länkar till din åxå om det är ok för dig.
Kram på dig. Terese.
åh, vad härligt jessica att du kan skratta igen, sådant betyder mycket inte bara för dig själv utan för dina nära med. hoppas allt är väl med er annars. Kramar Amanda
det här är milstolpe -grattis!!!
Vad härligt det låter!
Kram från oss
Jag hittade din blogg när jag googlade "änglaflickor".
Vilken underbar liten Mio ni har!
Vi väntade trillingar men först i v. 17 miste vi våra tjejer Alice och Felicia som låg i samma säck!
Då kämpade vi för att iaf få behålla det lilla livet som fanns kvar.
Men tyvärr så förlorade vi vår lille Maximus i v.21+6 han levde i några minuter innan han också flög upp bland molnen!
Vi brukar försöka tänka att han saknade sina systrar så mycket att han var tvungen att gå.
Men om du scrollar ner till augusti så kan du läsa om vår berättelse!
Hoppas att ni får en trevlig kväll och på allhelgonadagen så tänder jag ett extra ljus för alla de andra ängla barnen som finns där vart nu de är!
Kramar
Fru F
Underbart att läsa detta inlägg! Kommer på mig själv med att le under tiden jag läser. Att du inte trodde att du skulle kunna skratta så mer, ger andra änglamammor som är i början av sin sorgresa framtidstro! Att ha någon att relatera till som har kommit lite längre än man själv på resan är viktigt.
Jag blir så varm i mitt hjärta, när jag läser att du har skrattat så mycket.
Måste vara en otroligt skön känsla ! Hade velat vara med och se dig så glad.
Kram Sofia
Det värmer att höra att du haft en så bra helg! Puss och kram pi
Vet du vad Jessica, jag hör ditt goa skratt ända hit. Jag ser dina skrattande ögon ända hit. Hela mitt hjärta gläds med att du kommit så långt som du gjort. Kan du tänka dig så underbart glad även lilla Mio blev när han såg sin mamma skratta så innerligt och utan stopp. Han vill inget annat än att se att hans mamma mår bäst av alla mammor. Kramar i massor!!!
Åh vad underbart! Skratta är så härligt!
Jesse
Skicka en kommentar