Pappasorg

I mina många möten med andra änglafamiljer så är det ofta kvinnan som lyfts fram som den som har det svårast " Du har ju burit barnet, känt det i dig, och slutligen fött ut det. Det måste vara jobbigare för dig än för din man" Har jag fått höra. Ja jag kände vår son lite bättre efter som han varit i mig och jag har känt hans rörelser och sparkar. Men det gör inte min sorg större än Martins. Martin saknar Mio, han saknar allt de skulle gjort ihop, han saknar sin roll som den familjefader han skulle blivit. Han hade velat lära honom spela fotboll och han hade velat somna med vår son på sitt bröst. Han älskar Mio lika högt som jag. Utan tvekan.
Jag känner flera fina fäder till änglabarn som ger sina små änglabarn tid, som pratar om dom ,och som har små kalas på deras bemärkelsedagar. Jag känner flera fäder som inkluderar sitt änglabarn i familjen på ett naturligt sätt. Änglabarnen är alltid med oss.

Min Martin valde att vara med i radion för att berätta vår historia, det var hans sätt att visa att man måste prata om dessa barnen. Dom har rätt att vara med, inte tystas ner och glömmas bort. En änglapappa jag känner gjorde något fantastiskt fint för sin son. Han bestämde sig för att han ville bära med sig honom varje dag. Att hans son skulle få vara en del i hans liv, öppet för alla att se, i resten av hans liv. Han tatuerade in sin döda sons fot på sin arm, tillsammans med födelsedatumet och hans namn. En så otroligt kärleksfull handling, så jag bad honom om tillåtelse att få visa det här.

En liten änglasons fina fotavtryck på sin pappas arm, för alltid.