10 november 2009

Änglabarn

Var inte ledsen lilla mamma
Jag var tvungen att gå
Den där dagen hände det och då
orkade inte mitt hjärta slå.
~
Älskade pappa
mitt liv blev så kort
Ta hand om varandra
När jag flyger bort.
~
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst
Men lyssna till ert hjärta
så kan ni höra min röst.
~
Jag finns inte bland er
men jag finns ändå
Jag hör era böner
och älskar er så.
~
Den här dikten fick vi av prästen i Änglagruppen, så fin tycker jag. Vet ej vem som skrivit den... Kanske någon annan vet det? Kram Jessi

9 kommentarer:

Sofia sa...

Jättefin dikt!!
Jag blir helt rörd och tårarna rinner men så fint.

Den säger så mycket klokt.

Många kramar till Mio och till er.
Sofia med familj

Amanda sa...

så himla fin dikt. just denna dikt fanns med på en dödsannons för en liten ängel i en tidning som jag läste för någon vecka sedan. den är verkligen jätte vacker, så vacker att man gråter.

massor med kramar till er <3

Anonym sa...

Otroligt vackert. Tänker på er. Kramar pi

Jessica Lindström sa...

Fantastiskt fin dikt...

Mamma Melissa sa...

Åh, jag har också hört den.. undra om det var hon Agneta någonting som skrev den.. hm...

Tinna sa...

Älskade gumman, trodde nästan det var du som skrivit den. Det nästan kändes så. Stor stor bamsekram, som vanligt!

Anna sa...

Har suttit och läst på eran blogg.. och tårarna bara rinner..De är så orätvist att små under ska försvinna och bli änglar..
Vilka underbara föräldrar ni är till eran lille Mio!
Massa styrkekramar till er och lille Mio!
Kram från Anna Moa Marcus och Mio Rundström!

Anna - Mamma till Saga & Hundtokig sa...

Hejsan!
Hittade hit via en länk som Mamma Melissa gav mig.
Och nu så sitter jag här, har läst och läst. Tårarna rinner så att jag till och med har svårt att skriva denna kommentar, men jag känner att jag måste.
Ännu en gång blir jag så arg över hur orättvis livet är, varför skulle just ni förlora eran son? Varför fick han inte stanna kvar? Jag själv fick för en tid sedan en dotter som finns kvar med mig här på jorden, och jag kan inte låta bli att undra varför hon fick stanna och inte Mio.

Ni båda visar en styrka som är helt otrolig. Ni har gått igenom förlusten av er son, och orkar fortfarande kliva upp varje dag. Jag beundrar er, och önskar er all lycka i framtiden! Mina tankar finns hos er och hos Mio som säkert leker däruppe med de andra änglabarnen i himlen :)

Kramar från Anna.

jessi sa...

Tack för alla fina ord, de värmer! Kram Jessi