22 juli 2009

till en kille som är cool..

..stod det på kortet som tillsammans med ett paket kom till vår brevlåda idag. När Mio föddes och dog förstod vi vikten av "riktig post" alltså att det kommer saker i brevlådan till oss. :-)Många dagar var det min enda anledning att gå upp ur sängen, ja, för att kolla om det kommit något kort eller brev...eller tillochmed en liten present ,i den lilla vita plåtlådan ute vid vägen. Jag vill inte på något vis förringa alla fina kommentarer som landat hos oss här i bloggen eller säga att alla fina sms som kommit inte varit viktiga, men post... ja det är ganska ovanligt nu för tiden och lite speciellt. Så mitt lilla tips till er därute, skicka ett kort ibland till någon ni tycker om. Skriv ett brev när ni vill säga nåt fint.

Idag kom det ett kort, tillsammans med ett paket. I kortet, som var adresserat till Martin, mig och Mio stod det bl.a såhär " När våra döttrar föddes och dog varnades jag för att människor efter 3 månader skulle sluta höra av sig och ta del av sorgen." ..så sant...det känns ibland som om det som hänt oss " borde " vara läkt och bortglömt nu, men så är det naturligtvis inte....sorgen går i vågor och överraskar oss varje dag med olika skepnader. Människor omkring agerar olika. Det finns ingen manual för hur man skall bete sig mot människor i stor sorg. Vi uppskattar er alla som vågar på ert vis....Alla de som pratar med oss helt naturligt om vår son, farmor och farfar som satt ett foto på hedersplats vid ett ljus i stugan när vi kom dit, mormor och morfar som satt Mios bilder fint på en hylla vid väggen med rosor..och alla ni som kramas hårt med en tår i ögonvrån. Alla ni som skriver här i bloggen och erbjuder hjälp eller tröst. Alla ni som bryr er om...alla ni som är starka och visar medkänsla. Men jag känner också en tyst tryckning på armen, och en varm blick rakt in i mina ögon.

Jag tycker det ens är jobbigt att säga att det skulle finnas någon mening eller syfte med att vi måste gå igenom dessa svåra saker, även om man lär sig vissa saker och kommer att ha andra infallsvinklar i livet..Jag vill inte heller säga att någon skall eller behöver göra något, bara ni har lite förståelse för att det fortfarande, och förmodligen en lång tid framöver, kommer vara jobbigt....

Jag vill också skicka en varm kram till dig som har gått igenom det svåraste, och ändå orkar bry dig om andra. Ibland är det, trots att jag inte önskar detta åt någon annan, så otroligt skönt att möta någon som faktiskt vet hur det är. Det sitter en liten smal, men ändå rund person däruppåt saltvattnet med en chokladätande man, som har gått igenom mina olika stadier av sorg..lite före mig.Tack M + familj för att ni finns. Det fina collaget skall få inramning och tillägnas hedersplatsen på väggen bredvid Mios hylla. Den söta änglamagneten sitter på kylskåpet och chokladen kommer förmodligen avnjutas i en grillad banan.

Och ni andra som har lite tid över kikar väl in på melissas blogg, hon har en liten insamling där för våra barn som inte fick stanna härnere på jorden hos oss. www.mammamelissa.blogg.se

3 kommentarer:

"Mormor Lena" sa...

I glädje och sorg, i medgång och motgång måste vi finnas där för varandra. Någon som har gått före på vägen kan finnas för den som kommer straxt efter. Kram!

Mamma Melissa -ung änglamamma och gravid sa...

Sorg tar tid... och kanske måste man ha upplevt det själv för att förstå att tre månader inte är "något plåster på såret".... Men vi är här redo med sårtvätt och plåster i form av stora öron och många kramar:.))

Tack för länken och att du skrev om insamlingen också!:.))

lilla angelyne sa...

Hej!

Hittar hit via Mammamelissas blogg och grips av dina ord att beskriva sorgen efter en saknad son (det skulle likväl kunna vara mina egna).

Håller med dig i det du skriver om i inlägget. "Den riktiga posten" blev en slags livlina den närmsta tiden efteråt. På något vis fick den oss att hänga med i tiden som fortsatte gå, samtidigt som de människor som tog sig tid att skicka visade att de tog sig tid att vara i vår upp- och nedvända värld. Flummigt kanske, men det kändes så. Tremånadersgränsen verkar vara ett välkänt begrepp för sörjande. Jag tänkte "inte mina vänner". Men lik förbannat står jag nu med en hel hög vänner mindre (dock med några få underbara sanna vänner).

Mio är en underbart fin liten pojk och jag är så ledsen för er skull att ni inte fick mer tid tillsammans.

Kram
Sandra