En reflektion / fråga till dig som läser Du kan fundera på den eller kanske kommentera här hur du tänker. Det kan gälla t.ex. kärlek, ägodelar, djur eller kanske någon du mist.
-Att ha haft något och förlorat det, var det bättre än att inte haft det alls?
Vågar man riskera sitt hjärta i en ny kärleksrelation om man blivit riktigt sårad av någon man älskat och litat fullkomligt på?
Vågar man lita på nya vänner om man blivit illa behandlad av de gamla?
Vågar man skaffa nya djur när de man älskat av hela sitt hjärta dör före en själv?
Mår man sämre av att vara fattig om man haft pengar innan än om man alltid haft det dåligt ställt?
Kan man skydda sig själv mot smärta och sorg genom att inte våga ?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Inressant fråga. Jag vill inte att min tid med mina döda djur skall vara ogjorda det gjorde fruktansvärt ont när de dog. Men då brukar jag tänka på alla roliga och jobbiga stunder vi haft.
Jag tror att om de har varit extra "jobbiga" så får de en större plats i hjärtat.
Jag har ju en gammal vän som blir 30 i år den hästen har jag både gråtit för och skrattat med. Det kommer nog att ta tid att våga försöka att hitta en ersättare efter honom. Ingen kommer vara bra nog.
Men om man vågar så tror jag att det är en skön känsla efteråt att man vågade. Men det är inte konstigt att man blir osäker om man orkar den smärtan en gång till.
Kram Kram Sofia
Jag har mist det bästa jag någonsin hade, en allra bästa vän.
Även om du älskar din vän mer än du någosin skulle älska något annat så är det kanske en dag meningen att ni skiljs åt?
Ni hade ju eran tid tillsamans, och när tiden är inne för er att leva utan varandra så är det så.
Det kanske är så det är meningen från början? Som i sagorna, när den lilla poejkn blir lämnad ensam för att hans lärare dör, men sedan visar det sig att det i själva verket är han som är och har varit hjälten hela tiden.
Jag tycker att man ska försöka se det från den ljusa sidan, självklart gör det ont att veta att ni inte ses mer, att det aldriv blir ni igen. Men försök att tänka på de fina stunderna ni hade tillsammans. Det är lättare att gå vidare då.
Man måste våga, ta steget och välja den vägen som känns rtt för tillfället. Jag tror p åödet, saker blir som dom blir p ågrund av en anledning. För visst lär du dig av dina misstag? =)
Minns att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls.......KRAM
Ja Jessi, det är ALLTID värt det! Smärtan att förlora någon älskad är outhärdlig och oändlig, men den överskuggar aldrig och kärleken till den man förlorat. Jag är tacksam för de som jag har i mitt liv och värmer mig med minnena av de jag har förlorat... Kramen <3
Allt/alla som man förlorar gör - eller borde åtminstone göra - att man lär sig uppskatta det/dem man har MER. Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte älskat alls. Samtidigt är det ibland jättesvårt att våga öppna upp igen när man är ständigt rädd för att återigen förlora. Men att VÅGA våga igen är väl då det modigaste man kan göra.
Hur jobbigt det än har varit efter vi förlorade våra tvillingpojkar, så skulle jag inte ha viljat varit utan dem. Jag vill absolut inte ha dem ogjorda. Vi fick en halvtimme med dem och det var ändå en halvtimme av vårt liv. Mer än inget. Den stora sorg och smärta jag känt och känner ser jag som ren kärlek till dem.
Kramar till dig och din familj.
Under mitt 22-åriga liv har jag förlorat 3 vänner i två bilolyckor, varav en av dem hade en liten dotter i magen med tre veckor kvar till beräknad födsel och en 2-årig liten dotter som satt hemma och väntade på henne. Jag har förlorat mina morföräldrar tidigare i livet... Jag var stormförälskad och planerade en framtid tillsammans med min pojkvän som jag var förlovad med sedan 1,5 år. En kväll när jag kom hem berättade han att han skulle bli pappa om 2 månader. Han, som jag litade på, som var den person som förstod och stod mig närmast, han svek mig på ett av de allra värsta sätten...
Nu har jag levt utan honom i ett halvår, och han tar hand om en liten bebis. Så som vi skulle ha det... Ibland undrar jag vad jag har gjort för ont för att förtjäna allt detta. Jag arbetar med min tillit till andra, men ingen får komma för nära.
Många undrar hur man går vidare, samtidigt kallar de mig stark. Även om jag kan tycka att livet har lekt fan med mig lite väl mycket så skulle jag inte velat leva utan dessa personerna i mitt liv för alla gjorde mig minst en erfarenhet rikare. Samtidigt skulle jag ge allt för att få tillbaka de jag förlorat, som inte längre finns.
Jag tror fortfarande på kärleken, även om den känns avlägsen.
Man kan inte ge upp, för allt har en mening. En dag kommer det hända mig något riktigt fint, det är jag säker på. Och även om jag har förlorat några av mina älskade så har jag fortfarande många kvar. Det gäller att se det man har, och inte bara det som man hade!
Kram H
Jag tror att vår drivkraft och vår mening med livet är att få och ge kärlek. Jag tror att ens smärta blir än större, ens ensamhet än tydligare och ens liv än mer tomt om vi inte vågar äntra okänd mark om och om och om igen.
Den människa som kunnat gå genom hela livet utan att drabbas av smärta och sorg, har inte levat...
Kram Veronica
Jag har så många gånger tänkt att jag skulle skriva någonting, så kanske är det bättre om jag börjar. Även om jag inte fortsätter ikväll, eller ens aldrig. Jag vet inte hur jag ska skriva. Vad det är jag egentligen vill säga, och hur, för att det inte ska bli fel. Det är så lätt att göra fel, säga något fel, speciellt när jag egentligen inte känner dig. Jag kommer ihåg dig som den snyggaste och tuffaste tjejen på högstadiet, men det är knappast samma kvinna som skriver i din blogg.
Du förstår, jag läser din blogg då och då. Och varje gång jag har läst håller jag om mina barn lite extra. Och jag undrar vad du måste tänka, när du ser mina statusuppdateringar på Facebook, det eviga gnällandet om trötthet, eller något annat bråk med mina barn. Får du någonsin lust att slå mig över huvudet och tala om för mig att jag borde veta hur lyckligt lottad jag är istället, som är mamma till två överlevande barn? Jag får lust till det ibland, när jag har läst om Mio.
I tre nätter har min man varit bortrest. I tre nätter har både jag och min minsta dotter haft feber och förkylning. Det betyder att jag har gråtit mig igenom tre nätter när jag burit och burit istället för att lägga mig ner och fått lov att vara sjuk. Men inatt, när jag har läst din och din vän Melissas blogg, så ska jag inte gråta mer. Jag ska hålla om min lilla, blunda och tacka gud. För Mio hjälper mig att vara en bättre mamma. Och det är ingen dålig sak att klara av för en sådan liten människa.
Jag hoppas att du vågar igen Jessica. Därför att jag är övertygad om att du skulle bli den bästa utav mammor. Jag tror Mio skulle hjälpa dig till det.
Kram
Susie
Skicka en kommentar