Idag när jag pratade med en vän som gått igenom svåra sorger i sitt liv så berättade han en tankvärd sak. Vi pratade om att det är svårt att möta döden, och att det i vissa fall i vårt samhälle/kultur till och med känns tabu att prata om våra döda. Det är inte fint att visa känslor. Man uppfattas som stark om det inte syns på utsidan att man mår dåligt. Man visar inte sin sorg offentligt.
Då han tidigare pratat med sin släkting som varit mycket i Afrika om detta, så hade han en annan kulturs vinkling på hur man i familjen sörjer sina döda. Han berättade att i Afrika, där hans släkting varit, så dukade man fram tallrik och bestick till den döda personen i ett år efter att den avlidit. Vid matbordet så hade personen sin plats kvar under sorgeåret, och det bjöds många tillfällen att reflektera, tänka på , tala om och minnas den avlidne. Väldigt fin tanke tycker jag, och väldigt annorlunda mot hur vi gör här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh, det var en helt fantastisk tanke! Jag tycker som du, det vore en lättare väg att gå för att vänja sig så sakteliga vid att en älskad person saknas.
Så i jul dukar vi för vår lilla mormor och er lille Mio som vi alla saknar.
Kram kusin Sara
Hej Jessika!
Detta är så otroligt viktigt tycker jag personligen att få fortsätta prata om den döde...jag minns också starkt från mina upplevelser av död att det inte skall talas om. Som sörjande har man och jag! ett stort behov av och har ännu idag att prata om de man saknar. Varje dag upplever man ju händelser kopplade till sina kära och då kan det vara gott att bara få prata om dem en liten stund . Jag pratar ofta om min älskade mamma,min syster Gerthy, ibland som om de vore med mig. Just detta beskrev en kompis och änka sedan 1 år för mig häromdagen. Släkten samlades nu i advent men ingen sa ett ord om hennes man ...som förmodligen alla tänkte på. När jag nyss for till Paulin sa jag till Urban (gör alltid så när jag ska flyga) att OM det händer något fortsätt att prata om mig för barn och barnbarn. Tokigt? Nej, människorna vi älskat och haft kära försvinner ju endast kroppsligen, de lever ju kvar hos oss i hjärtat.Min filosofi är att det är nödvändigt för kropp och själ att reflektera öppet över sina tankar med andra människor. Kram Jessika och Martin från moster Lotta.
Ja vi är sååå dåliga på att prata om de som inte finns med oss! Det finns mycket att lära av andra!
Skicka en kommentar